Nu är jultiderna över och julkänslan med det. Tillbaka till vardagen och allt vad det innebär.
För vissa innebär detta lättnad, för andra inte. Vissa kanske ser det här som ett tillfälle efter julstressen att verkligen tänka efter på ett och annat. Att det är först nu när man fått chansen till att lugna ner sig som allt det jobbiga tar sin chans att komma åt en.
Jag är inte en av dom, jag känner mig ganska lugn och sansad. Jag oroar mig inte för mycket och jag känner mig glad. Bättre än jag känt mig på länge. Olyckligtvis, så känner inte alla som mig.
Jag tror på dig det gör jag. Jag vet att du kan, jag har bara extremt svårt att stötta dig i det här. Det är föööör stort. Och helt ärligt du vet hur jävla trött jag är på att höra om det? Och hur allting kretsar kring det!
Jag har inte den bilden ang. allting, skulle jag gå omkring i den världen skulle jag ha störtat för länge sen. Den bilden är alldeles för långt bort från verkligheten. Jag vill kunna njuta av det lilla, kunna unna mig vissa saker.
Så med andra ord, jag vill inte att det ska ske! Därför kan jag ej stå bakom dig i det här. Och jag ber dig snälla förstå det.
Om jag stöttar dig i denna dröm tvingar du mig att automatiskt ge upp min.
Jag är nöjd och glad över det jag har. Och allt annat vet jag kommer med tiden, det finns ingenting annat än just de som står i vägen, tid. Så snälla gör inte dig själv till ett nytt hinder.
Annars rullar dagarna på som vanligt. Jag går fortfarande kursen, och jag börjar faktiskt till och med gilla den. Nu när det väl börjat bli lite kämpigt:p. Det är det som är tjusningen med det mesta, för att man verkligen ska gilla någonting eller verkligen vilja ha något så måste man kämpa för att få det för att få känna av de där lilla extra när man uppnått sitt mål. Skulle allting gå som på räls skulle tjusningen vara som bortblåst.
Jag hade egentligen 3 st nyårslöften tills i år.
1. Gå ner i vikt.
2. Sluta för gott med de där jävla nervösbitandet på naglarna.
3. Hitta min väg. Hitta vad det är jag vill syssla med i framtiden. Och ta fram en plan om hur jag ska ta mig dit.
Gå ner i vikt kan jag fetglömma! Inte som jag äter! Jag lever inte för att jag andas längre, jag lever för att äta!
Gårdagen bestod av frukost, middag, 2 bananer, 4 clementiner, en godis påse, 2 yoghurt. De sista 4 bara varpå en halvtimme på kvällen.
Visst jag äter lite nyttigt nu, men dom senaste veckorna har varit förjävliga! Ätit som aldrig förr! Godis varje dag! Och inte lite heller, nej så mycket jag bara kan!
Har aldrig varit så här hungrig innan i hela mitt liv! Vart kommer denna hunger ifrån?!! Aha tänker ni, hon är gravid! Men icke, det var det enklaste svaret på min onormala aptit jag med tänkte på. Men nej efter 3 st test så är jag nu övertygad att så inte är fallet. Min nästa chansning är fetma, möjligt?
Nervositet bitandet har inte heller funkat. Så fort jag blir lite orolig eller nervös så är jag där igen och biter. Biter så jävla mycket så att mina fingrar ser ut som små barnpenisar!!! För några naglar går ej att tyda på dessa fingrar!
Veta vad jag vill? Den här är de nyårslöftet jag hoppas mest på att kunna uppfylla. Dom andra är bara en spermie i havet jämnfört med den här.
Jag har småbilder om vad jag vill, och vad jag absolut inte vill. Men jag har inget exakt. Och jag har ingenting att gå på eftersom jag inte har något slutmål! Hur ska jag då kunna nå ett mål?
Jag har två alternativ. Antingen söker jag en utbildning nu. Och satsar helhjärtat på min karriär och sen satsar på familj.
Eller så jobbar jag ett "vanligt" jobb nu ett par år, sen skaffar familj och sist en karriär. Men jag är för rädd för att bli "fast". Att jag inte kommer ha ork till att ta upp det där med karriär när man väl bildat en familj, bryr man verkligen sig då? Jag har svårt att se mig själv lämna en trygg tillvaro och ge mig ut på djupt vatten igen. Kommer man verkligen kunna ta sig nånstans från den punkten?
Jag har ingen aning om varför, men jag har alltid haft bilden av att det är jag som kommer stå för familjens största försörjning. Låter sjukt, det har verkligen ingenting att göra med partnen jag är tillsammans med. Jag bara tror att jag är ämnad för något större en ett vanligt svennson jobb:p haha. Fan vad stöddig jag låter:p, jag menar inte riktigt att jag kommer bli världskändis eller något sånt. Men jag hoppas/tror bara att jag kommer kunna tjäna mer än "normalt" med pengar:). Och i vilket yrke kan man tjäna massor av pengar men samtidigt finna tillräckligt med tid för sin familj? Och annat?
Nu går jag imot mig själv lite grann kom jag på. Kan inte riktigt släppa det där med att jag kommer tjäna bättre än andra. Hur ska jag kunna lägga fram det där på ett snyggt sätt utan att låta stöddig? Jag syftar inte på några extrem jobb, mer typ som beteendevetare eller liknande förstår ni:). Jag vill veta mycket inom något speciellt yrke:).
Och anledningen till att jag går imot mig själv är att jag även där har 3 saker jag med ganska stor säkerhet kommer hända. Eller det vet jag ju inte, men det är lite av känslor som hängt med sen barnsben, och ibland intalar jag mig dom så hårt så jag faktiskt är helt övertygad om dem.
1. Jag kommer tjäna rikligt med pengar. Inte genom lotto eller något liknande. Jag kommer jobba mig till dom pengarna.
2. Jag kommer aldrig kunna få barn. Den känslan har jag haft enda sen jag var liten. Redan under "dockperioden" gick jag i dom barnorna. Ibland kunde jag även tänka för mig själv att jag för alltid skulle behålla mina gosedjur för jag skulle ju ändå aldrig kunna få några egna barn. Hemska tankar jag vet. Inget ett barn ska gå omkring och tänka på, men dom fanns där. Och även nu i vuxen ålder känns det så. Jag har skaffat mina 2 hundar, för jag kommer ju aldrig kunna skaffa egna barn ändå. Jag hoppas gudligt att jag har fel. Jag känner redan nu paniken runt omkring mig när alla man känner ploppar ut ungar hit och dit som det vore det lättaste i världen. Och om jag känner den paniken nu, hur fan känner jag om ett par år då?
3. Jag kommer aldrig nå åldern 30. Jag kommer aldrig få vara med och fira min 30års dag. Jag kommer vara död innan dess. Hur vet jag inte. Men det är också en sån tanke som alltid funnits med mig. I skolan förr kunde jag tänka att vafan ska jag göra alla dessa prov för när jag ändå aldrig kommer få användning för dem?! Eller så kunde jag intala mig själv att om någon i min närhet skulle dö så behövde jag inte känna sorg för jag skulle snart få se dem igen.
Är det patetiska visioner jag har eller vad?! Hur kom dessa in i mitt huvud?! och framförallt varför?!
Så slutanalys nu då: Varför ska jag arbeta mig upp till ett välbetalt jobb om jag ändå inte kommer kunna försörja min familj med pengarna eftersom jag aldrig kommer få några barn, och framförallt vad ska jag med barn till när jag ändå kommer dö innan jag nått åldern 30?!!
Hahaha herregud vilken sorgsen människa jag är. Jag har iaf lärt mig att styra bort mina såna hemska tankar genom att tänka på att jag lever i nuet, framtiden ligger framför mig, och inget jag kan styra så mycket över. Ödet har sitt öde;). Och så länge jag lever finns det hopp inte sant?!:).
Ne fy nu har jag snackat av mig tillräckligt för ikväll:). Time to shutup:).
Jag kom på ett jävligt vidrig ord förut med måste nämnas, analgas! Shit jag hatar det ordet! Spyr nästan! Ändå blir jag lika lycklig varje gång jag hittar ett nytt vidrigt ord som slår mina gamla;) haha.
Natti allesammans;). And remeber, to reach a goal, u must have a goal first;).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar