måndag 6 december 2010

Massivt ovetande!


Idag kommer ett sånt här pissigt negativt inlägg igen. Börjar bli tröttsamt. I know..

Ikväll känns det mesta piss igen. Mitt humör började väl redan falla idag när jag insåg att jag skulle åka hem till en lägenhet som ser ut som skit. Disk, tvätt, jaa you name it!

Att man inte bara kan ta tag i skiten och sen är allt bra, men nej man går med en inre ilska istället som bara byggs på och byggs på. Och att jag sitter och lyssnar på min framtida begravningslåt gör ju inte saken bättre haha.


Som sagt jag har gått med en inre ilska hela dagen, och så fort jag får en chans till utbrott för den så tar jag ju självklart den. Min ilska fungerar inte så att jag kan gå med den och sen poff så är den väck till slut, nej den bara växer! Som en jävla ståkuk! Och för att få ner den måste man ju aa ni vet:p haha. Få ur sig det hela;D.


Sedan fortsatte dagen med att jag satte mig vid datan och letade utbildningar. Och inte fan kan jag hitta vad jag vill syssla med! Jag vill så jävla mkt, men samtidigt så jävla lite. Jag har inga mål, mitt mål är för i helvete att ha ett mål!!!!
Och vad gör man när man inte kan hitta det där jävla målet? Har till och med suttit och gjort en jävla massa yrkestest ikväll, och vad fick jag som svar då? Barnskötare?!! Skämtar ni?!!! Transport?!!! Lägg av nu jag hänger mig!

Jag fick sån jävla panik tillslut, HEJ ÅNGEST! Och det känns som att jag inte kommer nånstans om jag inte hittar mitt jävla mål, vad är mitt nästa steg?!! Jag vill kunna börja bygga upp en framtid. Fattar ni inte att mitt liv är ämnat för mer?!;D.


Jag har en del mål, eller snarare visioner. Jag vill bo på Öland med mina 2 barn, husdjur och min man som jag avgudar mer än livet själv. (Avguda livet?! Yeaaah right! I vilken tidsepok?! Äsch men ni fattar haken.).
Och just nu är jag så långt ifrån det livet jag bara kan vara.

Jag är så förbannat feg också. Rädd för att förstöra min trygga tillvaro. Jag vågar inte ens göra sådant som både mitt huvud och hjärta säger är rätt. Jag vet ju så jävla väl!

"Sadless waste"


Ofta funderar jag på om det här men en gropig väg någonsin kommer leda till en rak? Kan man någonsin lära sig att trivas när man väl börjat vantrivs? Kan krassliga relationer någonsin leda till det där lilla extra? När vet man att man är nöjd? Och framförallt när vet man när man ska ge upp och vända?


Jag vet att jag har jävligt onda sidor, sidor som inte alls är vackra. Men jag inser dom, är mer än väl medveten att dom finns där. Och även om det inte syns så kämpar jag med dom dagligen. Men att ständigt behövas påminnas känns förjävligt. Det skulle vara samma sak som att någon dagligen skulle påminna mig och min brors öde, när man bara vill försöka gå vidare och glömma.
Okej den jämförelsen är överdriven, så illa är det inte. Och jag vill absolut inte glömma Micke, vill bara glömma hur det hela slutade. Men hur eller hur så känns det varje gång, illa.

Det känns aldrig som att mina ansträngningar leder någon vart. Och det får mig verkligen att tappa gnistan på att anstränga mig, och det är väl en ganska så normal handling.

Du känner inte mig. Du kan inte läsa mig. På något område alls.


Jag vet faktiskt inte om jag är extremt förbannat just nu eller bara besviken och sårad som fan. Pissnödig är jag iaf;D.


Ett råd till er där ute iaf: Gör aldrig, och då menar jag aldrig! Någonting som ni inte skulle tillåta att någon annan gör!


Fan man ska inte skriva i det här kropps-skedet;D. Men jag har redan testat att ge mig ut på en powerwalk och det funka inte, tror dock inte att det här funka heller...


"You can do the math a thousend times but you still cant erase the facts"

Inga kommentarer: