Syftar främst på min bror och Dala. Jag tänker på er konstant, minsta lilla sak kan få minnet att blossa upp. Inte ens i mina drömmar lämnar ni mig. Vart jag än vänder mig så finns ni där och alla minnen kastas runt i huvudet på mig. Och de där jävla orden "ALDRIG MER" gör mig galen. Aldrig mer få prata med er, se er le eller skratta, and the list goes on..
Jag tror aldrig att jag sörjde nån av er på rätt sätt.. Jag var arg, jag förnekade , tryckte bort alla tankar. Och de kanske har hunnit ifatt mig?
Min brors grav vet jag inte när jag besökte sist...
Och Dalas har jag aldrig ens besökt.
Hemskt tycker många. Men när jag besöker min brors grav så grävs så många minnen upp, smärtsamma sådana. Och att besöka Dalas grav skulle vara det absoluta beviset på att de har hänt. Att han inte alls sitter nere i Thailand och dricker öl och bara har det bra varje dag:(.
Sanningen är för hemsk.
Ni 2 lämnade mer en bara ett starkt avtryck, ni lämnade så himla mycket mer.
Jag saknar er!
Jim Castro-Pictures <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar