Det var så länge Johan Andersson och Maria Gustafsson fick spendera tillsammans, men nu är sagan slut..
Jag har vetat hela tiden att det skulle sluta såhär, så jag vet faktiskt inte varför jag tar det hela så hårt som jag gör. Jag vill ju inte ha tillbaka honom heller, och det här är verkligen vad jag har velat dom senaste åren. Men det är väll tryggheten man kommer sakna mest kanske. Jag älskar ju honom fortfarande över allt annat, och det är väl det som gör det hela så svårt. Så varför älskar jag honom fortfarande så pass mkt som jag gör när jag ändå inte vill fortsätta!? Kommer kärleken försvinna med tiden?! Det måste bli såhär.
Att kunna komma ersätta honom i framtiden kommer bli extremt svårt, det finns ingen annan i mina ögon, inte på det sättet, jag vill inte ha någon annan, det är han el ingen alls. Och eftersom vi inte funkar ihop så får det bli ingen alls.
Jag bryr mig ju så fruktansvärt mkt om honom, han var mer än bara min pojkvän för mig. Han var en av mina bästa vänner, den jag kunde anförtro mig till mest i hela världen. Han är den som ställt upp för mig till över 100%.
Så hur ska jag bara sådär kunna släppa alla mina känslor?! Sluta bry mig om honom, undra vad han gör just nu, undra hur han mår, undra om han fått i sig mat och inte sitter där hemma i lägenheten hungrig bara för att han själv inte lagar till sig något.
Allt sånt, så det är väll dom sakerna jag kommer ha svårast för. För mig är det en gåta hur jag bara efter över 7 års tid ska kunna sluta bry mig om honom, han är ju för fan den största delen i mitt liv, hur kan man bara glömma bort en sån person?!
Allt vi har upplevt tillsammans, alla minnen, både goda och onda. Vart jag än tittar mig omkring nu så är det något som påminner mig om honom. Ligger just nu och håller om en nalle jag fick av honom för några år sen, varje gång jag vart tvungen att åka ifrån honom så tog jag med mig nallen och sov med den bara för att den luktade och påminnde mig om honom.
Glömmer heller den natten han och jag låg på en filt en sommarnatt i början av vårat förhållande och tittade upp mot en helt otroligt vacker stjärnhimmel, när han la sin arm om mig så tänkte jag innerligt för mig själv att jag aldrig någonsin skulle låta honom släppa mig. Han skulle förevigt vara min.
Och det svåraste med allt det här är dom där "Aldrig mer", aldrig mer få hålla om honom på natten, aldrig mer få pussa om honom, aldrig mer ha myskväll och käka lite gott, aldrig mer få ligga bakom honom och känna hans kroppslukt, aldrig mer kunna få duscha med honom och slåss om vattenstrålen, aldrig mer få säga "welcome harry" i duschen. (internt skämt mellan oss 2), aldrig mer få laga mat åt honom, aldrig mer åka till Öland.
Jaa jag tror ni fattar haken nu, finns så många "aldrig mer" jag verkligen inte kan acceptera. Så många "aldrig mer" som jag inte kan leva utan. Såna saker som var speciellt mellan bara oss 2.
Han släkt är något jag kommer sakna otroligt mkt med, dom har ställt upp och betytt så extremt mkt för mig. Så att förlora även dom känns fruktansvärt hårt.
Tråkigt att allt blev såhär. Men det måste som sagt bli såhär, jag vill aldrig mer gå tillbaka till det vi har haft nu den senaste tiden hur mkt jag fortfarande än älskar dig.
Jag kommer verkligen sakna dig Puppe och tack för den tiden jag fick med dig!
Du gjorde verkligen mitt liv värt att leva, du har betytt så mkt för mig!
Och jag är ytterst tveksam till att jag någonsin kommer kunna hitta någon som jag kommer kunna älska lika mkt som jag älskat dig.
Sanningen är den att jag kan varken leva med dig eller utan dig.
http://www.youtube.com/watch?v=uWrw6HCTcVA
Allt med detta känns så fruktansvärt hårt, har inte mått såhär dåligt sen när Micke lämnade oss. September är en jävla skit månad! Man kan väll inte jämnföra det på samma sätt kanske, Johan kommer ju fortfarande finnas kvar i livet. Men jag mistar ändå personen som vart mig närmast dom senaste 7åren och det känns verkligen i hjärtat, säger jag annat så ljuger jag.
Imorn ska jag in till lägenheten och packa ner alla mina saker med, det kommer kännas förbannat sorgsligt, att se alla våra saker delas, sen hur våran lägenhet blir sönderplockad och nerpackat i kartonger. Men jag är ändå glad över att det inte är jag som skulle bo kvar där, det hade jag aldrig klarat med alla minnen osv därifrån.
Förhoppningsvis så kommer allt kännas lättare med tiden, jag har ju fått hjälp nu med så förhoppningsvis hjälper den skiten någorlunda iaf. Och eftersom allt det här är ett gemensamt beslut så tror jag att Johan och jag kommer kunna avsluta det här på ett bra sätt och fortfarande kunna vara vänner och det betyder nog mkt för oss båda tror jag. Jag skulle aldrig kunna såra honom på ett el annat sätt, vi har bara växt ifrån varann och det får vi nog båda 2 lära oss att leva med.
Kan även nämna att jag fått jobbet i Norge, så snart packar jag och Chris våra väskor och sticker. Jobbet kunde inte komma lägligare. Behöver verkligen något annat att tänka på nu en tid framöver. Och jag är jävligt glad att det är Culle som ska följa med mig med, han har ju som jag sagt så många ggr innan en jävligt bra förmåga att kunna få mig på bra humör. Han är en bra karl den där mannen;).
Aja nu ska jag kila bort till Nisses granne en sväng, han hade tydligen lagat till kantarell stuvning som han ville att vi skulle smaka på:S, tveksam till det hela men men. Bättre att kila bort till dom och vara lite social än att ligga här i min ensamhet och må skit.
"I never wanna see you unhappy, I hope you want the same for me"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar