Usch idag har packat ner det mesta av mina saker i lägenheten, det kändes verkligen konstigt och sorgligt. Det känns att allt detta är på riktigt nu, det finns inte längre någon återvändo.
Jag ville bara krama om honom idag, hålla om honom och aldrig mer släppa taget. Samtidigt som jag visste att det skulle vara fel. Han är inte min längre.
Och det är just det som gör allt det här så jävla svårt, jag älskar ju honom fortfarande över allt annat, samtidigt som jag inte varken kan el vill leva med honom längre. Och denna gång kommer vi båda hålla stenhårt på det här, det finns inget vi längre. Sen gäller det bara att hoppas på att allt blir lättare med tiden. Tiden har ju som sagt en otrolig tendens till att kunna läka dom flesta såren.
När jag var ute med Toy förut på långpromenad så gick jag och tänkte på allting jag och Johan upplevt tillsammans, jag har till och med svårt att minnas tiden innan han var en del av mitt liv, känns som att han alltid har funnits där.
Vi hade det så bra i början, allt han sa, hans tonläge, hur han rörde sig, hur han tyckte och tänkte, jaa allt han gjorde fick mig bara att bli ännu mer kär i honom. Han var mitt allt, minuter ifrån honom kändes som månader. Allt jag ville var att spendera 24/7 tillsammans med honom.
När försvann allt detta?! Varför försvann det?! Vi var ju så lyckliga.
Jag tror aldrig jag kommer få uppleva allt detta igen, jag är nästan 100% säker på det. Aldrig någonsin på samma sätt iaf. Han kommer förevigt att ha en stor plats i mitt hjärta, varken sig jag vill el inte.
Men det är dags att gå vidare för oss båda och jag gör så gott jag kan för att uppnå det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar