då var det dags igen, den 22:e! 5 månader av saknad!

nu sitter man här igen den 22:e. hatar det datumet över allt annat. sitter och lyssnar på everybody hurt med R.I.M. mkt fin låt.

kan verkligen inte förstå micke, vi var syskon, samma blod och gener. varför?

jag kan inte få in i mitt huvud att du inte längre finns här. och alla dessa "aldrig mer" gör mig galen. aldrig mer få skriva ett grattiskort med ditt namn på till din födelsedag?, aldrig mer skratta åt pippi och enar?, aldrig mer få se dig skratta när du och johan tittar på youtube?, aldrig mer få säga till folk när vi är ute att vi är syskon?, aldrig mer komma hem till dig en fredag och spela guitar hero?, ALDRIG MER, ALDRIG MER, ALDRIG MER!!!!!

vart finns du nu?

om du bara visste hur stolt jag var över dig när jag var liten, coolaste man kunde ha på den tiden var en storebror, och det hade jag ju, en cool en med om jag själv får säga det. men det har jag inte längre. varför ville du mig såhär illa?

la ditt ett godishjärta under ditt kort på alla hjärtansdag. det ligger fortfarande kvar orört tyvärr.

hur kunde alla bara sluta såhär?!! jag förstår ingenting, allt är bara svart. vi som är kvar har inget val, vi bara måste stanna. men du smet undan. vem gav dig rätten till det? tyckte du inte om oss här nere? om du bara vistte hur illa du gjort oss, hur mycket du förstört våra liv, för gott.

jag vet faktiskt ärligt talat inte vilket som är värst, att förlora någon som valt sitt öde själv? eller att förlora någon som inte gjort det?

hur eller hur så tror jag vi alla mår lika dåligt vilket som.

jag hoppas iaf att du har funnit din ro nu micke, en vacker dag så kanske vi här nere också gör det, även om vägen dit känns overhövt lång och bortom all min fantasi just nu.

Jag hoppas du vet att jag saknar och älskar dig.

en vacker dag syns vi igen, det är jag säker på. de första jag kommer göra då är nypa dig i underarmen så hårt jag kan för att du gjort såhär mot mig, efter det ge dig den största bamsekramen någonsin.