Nu sitter jag här med mens, svamp OCH urinvägsinfektion. Jippi!
Och fått något vettigt i magen det var länge sen. Mår konstant illa! Lever på kaffe.
Tror det är dags för ännu ett läkarbesök snart, med ännu ett vitt papper på att allt står rätt till. Det här tar helt seriöst så jävla mycket psykiskt på krafterna.
Jag har verkligen allt perfekt nu. Jag har en jätte fin ny lägenhet, en man och 2 hundar jag avgudar mer än livet själv, det ser ljust ut på jobbfronten. Och jag har planer för framtiden.
Jag har allt jag drömt om och jag är precis där jag vill vara på alla plan. Förut ett! Hälsan! Den förstör allt!
Jag är där jag vill vara men missar precis allt pga min hälsa.
Varje dag är som en jävla pers. Jag får kämpa som ett svin med mina små krafter att för att klara av de allra lättaste dags sysslorna. Och utan tab ligger jag som ett jävla mähä och mår bajs överallt. Orörlig och allt är smärtsamt. Och jag ska vara frisk?! Varför känns allt så tungt då?! Och varför säger min kropp ifrån?! Tab bedövar bara allt. Dagen därpå är allt tillbaka igen. Och det känns som om det bara blir värre med tiden.
Jag har aldrig varit med om något liknande, och jag har ingen aning om vad det kan vara frågan om. Varför mår min kropp såhär?! Varför säger den ifrån?! Jag kan heller inte riktigt förklara hur det känns. Kroppen säger ifrån, den skriker hallå lyssna på mig Maria någonting är fel! Fel förstår du?!
Allt jag vet är att det sakta men säkert suger livet ur mig. Och att det hela verkligen håller på att sluka mig. Snart tar jag mig inte upp. Det hela påverkar allt runt omkring mig.
Ännu en gång skriver jag av mig allt helvete på min blogg. Suck. Väx upp.
Och jag vet inte varför... Vafan ska den kunna göra åt saken liksom?! Inte ett skit, och det är jag så jävla medveten om också. Känns bara skönare att få ur sig all frustration. Istället för att ta ut den i ren ilska kanske på andra.
Jag tar tillbaka allt jag någonsin sagt om människor som mår psykiskt dåligt. Jag tyckte det var det värsta tänkbara sjukdoms seminarium innan. Efter Mickes död trodde jag att värre än såhär går det inte må. Sorry, men ack så fel jag hade. Jag mådde skit i psyket, grävde ner mig riktigt jävla djupt och mådde rent sagt åt helvete. Men min kropp var för övrigt fullt frisk. Nu mår jag så jävla psykiskt dåligt pga av hur min kropp mår fysiskt. Alltså precis tvärt om. De psykiska problemen gick att stoppa undan ibland när man verkligen behövde. Men det fysiska symtomen går inte stoppa undan! Dom finns där hela tiden och motarbetar dig så mycket de bara kan. Och jag gör allt för att motarbeta den tillbaka. Jag är visst frisk! Jag klarar de här! Och det gör jag iofs oftast också. Jag vinner över mig själv. Men till vilket pris egentligen?! Hur mycket påverkar det egentligen mig?! Och hindren blir bara större och större.
Som ni förstår är dagen idag ett riktigt illa exempel. Jag mår troligtvis bättre imorgon. Eller kanske redan om några timmar. Det vet man inte. Och det kanske är det som är det allra tuffaste? Att aldrig kunna veta?!
Jag har ett jobbpass som sträcker sig mellan 6.45-16.00 imorgon. Och jag är fruktansvärt frustrerad och orolig för hur det kommer gå. Hur kommer jag må imorgon?! Är tab en garanti för att jag kommer klara av dagen?! Att jag kommer ha tillräckligt med krafter för att stå upp en hel dag?! Isf hur länge har jag den garantin?! Ska jag behöva ta tab resten av mitt liv för att klara av det mest självklara?!
Usch mår som en gnu bara jag försöker tänka mig in i vad som komma skall. Hjärtat ökar i slag, trycket över bröstet känns tyngre och pulsen går upp.
Och vafan ska man göra åt det?! När man inte får nån hjälp och dom inte hittar något fel?! Stå på sig el ge upp?! Tror redan ni fattat att jag gett upp. Ändå så säger läkaren att han ser att något är riktigt fel, och han kan inte annat än sjukdoms relatera mina symptom. Ändå blir man hemskickad gång på gång. Vad är detta för jävla system?!!
Och helt seriöst en urinvägsinfektion på det hela kanske låter som en droppe i havet. Och det är det också. Men tillräckligt för att bägaren ska rinna över. Jag orkar ju för fan inte ens ta mig in till sjukhuset och få penicillin för skiten. Inga krafter till att ta på mig kläder ens. Så nu sitter jag här med skiten och har ont som fan. Men som sagt det känns som en droppe i havet. Ta bort den smärtan och nästa gör sig hembekväm istället. Så spela roll.
Usch jag måste få tankarna på annat. Ta mina sista krafter och försöka vända på storyn igen, så som jag har försökt de senaste 8 månaderna. Idag skulle jag försöka hinna med så mycket. Roliga grejer också, inte bara massa måsten.
Men tyvärr så blir det så att när man mår piss så ramlar alla roliga saker över till "måsten" listan också. Även om det är roliga saker så känns det tufft och som en motgång.
Så idag lär det nog inte hända mycket. Ska upp till min faster och hämta medicin sen. Fisen var nyss hemma på lunch och hade med vart och handlat tranbärsjuice och choklad åt mig också;). Snällt att han tänker på mig;).
Äsch nu ska jag försöka skärpa mig och tänka positivt! Jag har mycket positivt att sätta mina tankar på istället:). Och det är så jag måste tänka. Ju djupare jag gräver mig själv ner i det här desto djupare drar skiten ner mig och sämre mår jag. Jag vill bara le och bli mig själv igen, kunna njuta och uppskatta det man har. Kunna fånga dagen som man säger;p.
Nu ska jag föröka bli av med frossan genom att slänga mig i duschen. Tar väl 5 min sen skakar, fryser och svettas jag väl som vanligt i ett igen. Men det är så det är just nu. Och det är bara att acceptera och försöks tänka bort det.
Utan tankar skulle vi må så mycket bättre. Det är nog en av de största orsakerna till att vi faller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar